Svenska Läkaresällskapet är en ideell, politiskt och fackligt obunden förening som ger ut Vård&Hälsa – ett magasin till DN:s läsare och allmänheten om vetenskap, utbildning, etik och kvalitet i hälsa- och sjukvården.

När det gör ont att leva

ullakarin_nybergUllakarin Nyberg bestämde sig tidigt för att jobba med det kanske svåraste av allt: Döden. Hon är suicidforskare, läkare specialiserad i psykiatri och med bakgrund inom onkologi. Jag har alltid fascinerats av att se vilka resurser som finns i människan när det handlar om liv och död. När människor hamnar i det svåraste läget skalas allt oväsentligt bort.

Det är klart att Ullakarin Nyberg funderat över varför hon valde att jobba med döden. Hon ville till exempel gärna ägna sig åt människor med  aids som nybliven läkare. Nu handlar det om en vardag som överläkare vid S:t Görans sjukhus inom Norra Stockholms Psykiatri och Bröstcentrum Capio S:t Göran med fokus på suicidprevention, suicidforskning och att möta kvinnor med bröstcancer inför behandling och tuffa besked.

– Man kan inte vara rädd för människor för att välja det här jobbet. Jag hade själv en turbulent uppväxt som gör att jag inte skräms av känsloyttringar. Jag har lätt för att hitta glädje i livet, mitt i det svåra. Det kan faktiskt göra det lättare att hjälpa människor. Jag gör ju ingen nytta om jag låter mig dras med i deras förtvivlan, även om jag förstås blir påverkad.

Lidandefobi

Det kunde ha blivit en tung, sorglig intervju om vad suicidforskningen säger om människor som inte ser någon annan utväg än att egenmäktigt avsluta sina liv. Men Ullakarin Nyberg sitter framför mig och utstrålar så mycket lugn, och trygghet. Och med övertygelsen att i mötet med människor som befinner sig i mörker går det att göra skillnad. Något som de flesta av oss värjer oss mot. Enligt en enkät, genomförd av Hjärnkoll*, vill 60 procent av oss inte prata eller jobba med en person som lider av psykisk ohälsa.

I vår kultur finns ett slags lidandefobi, menar Ullakarin Nyberg. Det ligger så nära inpå och lurar att vi själva kan må dåligt, samtidigt som förväntningar på att vi ska vara lyckliga är norm. Livet ger stötar och alla mår dåligt ibland, det är inget att skämmas över. Men när förvandlas ont till sjukt, livskris till psykisk sjukdom?


Se: Ulla-Karins föredrag och panelsamtal ledda av Doreen Månsson


– En person behöver hjälp av hälso- och sjukvården när lidandet inte går över spontant och är så svårt att det inte längre räcker att prata med en klok medmänniska eller använda sina egna verktyg. När tillståndet påverkar vardagslivet så att man inte fungerar när det gäller till exempel sysselsättning och relationer. Det är sant att vi lätt blandar ihop livskriser och psykisk ohälsa och därmed inte hittar rätt vårdnivå eller hjälp. Psykisk ohälsa har många  nivåer som kräver olika insatser Just nu har vården en hel del problem att nå fram till de unga som mår riktigt dåligt. Och männen. Män som inte förstår att depression är en behandlingsbar sjukdom där suicidtankar kan ingå, något man måste förstå för att vara motiverad att söka hjälp.

– Det är förfärligt att så många fler män än kvinnor tar sitt liv. Vården missar ofta männen som mår psykiskt dåligt. De blir missförstådda och får inte den hjälp som kan vara livräddande. Kanske är psykisk ohälsa ett brutalare slag mot identiteten som man, funderar Ullakarin Nyberg.

Att däremot hamna i vården vid det som i huvudsak är en livskris och inte ett medicinskt problem kan vara direkt skadligt, menar Ullakarin Nyberg.

– Det är skadligt om man inte får hjälp att se sina egna resurser och de möjligheter som man har i sig själv att lösa och gå igenom livskriser.


Läs mer: De närstående berättar


Därför ser Ullakarin Nyberg det som nödvändigt att till exempel Elevhälsan stärks. De har ofta kompetensen att kunna skilja mellan tonårskris och sjukdomstillstånd och därmed se till att de som behöver medicinsk hjälp också får det.

– Vi måste ge mest resurser till dem som har störst behov, vi måste upptäcka vilka de är och på ett tidigt stadium göra en vårdplanering som passar för den enskilda individen så att människor som behöver hjälp inte faller mellan stolar.

Suicid inte längre lika tabubelagt

Numera är suicid inte så tabubelagt som för bara 30 år sedan. Vi vågar prata om det. Kända personer kliver fram och berättar. Närstående berättar. I den prisbelönta filmen ”En man som heter Ove” visas Oves tafatta suicidförsök. Det görs nästan lite smågulligt. Det, däremot, gillar inte Ullakarin Nyberg.

– Även om vi pratar mer om suicid i dag måste vi behålla fokus på det allvarliga i suicidala handlingar. Att nyligen ha gjort ett självmordsförsök är ett livsfarligt tillstånd som många inte klarar att ta sig ur på egen hand. Det är inte normalt och verkligen inte gulligt att försöka ta sitt liv.

De flesta tänker någon gång på döden som utväg i en kris och det är normalt. Men att gå till handling är något helt annat. När suicid blir vackra, sorgliga historier och de som begått självmord blir idealiserade förebilder, inte sällan personer i rampljuset, blir Ullakarin Nyberg och hennes kollegor oroliga. Numera finns sidor på nätet där personer tipsar varandra om suicidmetoder och hyllar de som vågat ta steget.


Läs mer: Vad ska jag göra som närstående?


Därför är det så viktigt att de närståendes berättelser kommer fram i större utsträckning. Äkta makar, barn, föräldrar, kompisar som sticker hål på myten om olyckliga, sköra, kreativa geniers vackra död. Någon som berättar om det ihåliga skuldtyngda livet för dem som är kvar med frågorna, tomheten och omvärldens undvikande blickar. Det är om detta, bland annat, som det hittills har saknats tillräcklig kunskap och forskning.

Text: Ulrica Segersten • Foto: Samuel Unéus


Kort om …

Ullakarin Nyberg har skrivit boken ”Konsten att rädda liv” (Natur&Kultur). Hon hoppas att den som läser boken lägger den ifrån sig med inställningen att varje människa kan göra livet lite lättare för en medmänniska, det gäller bara att våga försöka. Ju oftare vi försöker göra något, desto lättare går det.


* Hjärnkoll är ett riksförbund som jobbar för att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Bakom Riksförbundet Hjärnkoll står patient-, brukar- och anhörigorganisationerna i nätverket NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa.