Svenska Läkaresällskapet är en ideell, politiskt och fackligt obunden förening som ger ut Vård&Hälsa – ett magasin till DN:s läsare och allmänheten om vetenskap, utbildning, etik och kvalitet i hälsa- och sjukvården.

De närstående berättar

Ullakarin Nybergs forskargrupp vid Karolinska Institutet har gjort en nationell studie på 700 föräldrar som mist sina barn i suicid. Det är en hårt drabbad grupp. Många har inte fått någon hjälp alls, trots svåra komplikationer till sorgen, till exempel depression. Forskargruppens målsättning är att göra oss bättre på att identifiera riskindivider som behöver professionella insatser och extra stöd.

– Det är viktigt att samhället ser den här gruppen och möter deras behov. Jag har mött många föräldrar som lever med sorgen att ingen frågar om deras barn som tagit sitt liv. Man agerar som om det barnet aldrig har funnits och tystnad gör sorgen ännu svårare att leva med.

En stor del av forskningstraditionen kring självmord är kvantitativ och behandlar riskfaktorer på gruppnivå, till exempel via registerstudier. Marie Åsberg, professor i psykiatri, har gått igenom alla svenska avhandlingar om suicid och funnit att de framför allt handlar om biologi (biologiska självmordsmarkörer som serotoninhalt, stresshormoner, blodfett och hudsvettning) och genetik. Kvalitativ kunskap om vilka individuella orsaker det finns som gör att en person går från tanke till handling saknas i stor utsträckning, menar Ullakarin Nyberg. De berättelserna behövs.

Nyckeln till behandlingsframgång

– Vi i vården måste jobba mer utifrån ett individuellt perspektiv. Statistik på gruppnivå hjälper nämligen inte i mötet med den drabbade individen. Vi måste uppmuntra patienternas egna berättelser och börja där. Det är nyckeln till större behandlingsframgång. Annars fångar vi kanske inte de som riskerar att dö.

Vi borde se att de är i ett livsfarligt tillstånd och ge behandling därefter.

Ullakarin Nyberg menar att man är på god väg att hitta specifika behandlingsmetoder mot suicidalitet.


Läs mer: Vad ska jag göra som närstående?


I många av dagens psykoterapiutbildningar ingår dock inte kunskap om hur man för samtal med självmordsbenägna individer.

– Det är ju ett utmanande samtal på många plan och därför borde man inte bli lämnad att improvisera efter bästa förmåga. Det finns samtalstekniker som går att lära ut och som fungerar. Det känns väldigt angeläget att undervisa om samtalsmetodik på bred front och att utvärdera de teknikerna vetenskapligt.

Av tradition har hälso- och sjukvården sett suicid som en konsekvens av psykisk sjukdom, och den finns nästan alltid i bakgrunden. Majoriteten av dem som tar sitt liv har en behandlingsbar psykisk sjukdom. Samtidigt är suicidalitet en egen entitet, menar Ullakarin Nyberg. Om man enbart ser självmordsbenägenhet som ett tecken på psykisk ohälsa, blir ofta en biologiskt inriktad behandlingsmetod som medicinering den konkreta åtgärden. Men det räcker inte alltid, säger Ullakarin Nyberg. Självmordsbenägna människor behöver hjälp att hantera sitt lidande och då kan terapiformer som ACT (Acceptance and Commitment Therapy, red.anm.) och andra KBT-tekniker vara nödvändiga delar av behandlingen.

– Att ha större fokus på sina egna resurser är viktigt. Att få hjälp att börja se på sig själv som en person med möjligheter och kompetens. Perspektivet att jag kan hjälpa mig själv finns inte alltid med i den utsträckning som behövs när en person söker professionell hjälp.


Läs mer: Vad ska jag göra om närstående pratar om självmord


Det finns en tendens att koppla in en expert i alla livets skeenden. Parterapi direkt man gift sig, föräldraskolor, potträningsskolor för tusentals pund bland Londonföräldrar etcetera, på gott och ont.

– Det tyder på en osäkerhet att kunna klara av sitt eget liv, att våga ta fram egna resurser och använda dem. Vi är så rädda för att det ska göra ont. Vi vill helst ha en kirurg som skär bort det onda under bedövning. Vi står inte ut.

– Det finns en rädsla för lidandet som gör att vi söker oss till experter för lindring, istället för att tänka att det troligen är normalt att det gör ont när svåra saker händer.

Det är en utmaning för hälso- och sjukvården att både möta rädslan och hjälpa personen att hitta rätt vårdnivå nästa gång lidandet slår till.

Vi borde kunna möta en person som har sökt sig till specialistvård med orden: ”Jag förstår att du är rädd och det är bra att du söker hjälp, men nästa gång kan du börja med att kontakta din vårdcentral.

– För unga är det framförallt viktigt med modiga vuxna som vågar ge praktiska råd, vågar möta med tydliga frågor om hur personen egentligen mår och erbjuda sig att hjälpa till.

Ullakarin Nyberg lyfter fram att det finns så många resurser vid sidan av hälso- och sjukvården, som ju måste koncentrera sina resurser på dem som har behov av insatser på grund av sjukdom.

– Diakonerna är en guldgruva som vardagsterapeuter. Ibland handlar ju en livskris om existentiella frågor, om liv och död. Hälso- och sjukvården bör inte skriva ut dem som sökt hjälp till ingenting, utan kunna ge tips om vart man kan vända sig. Man behöver inte vara troende för att prata om liv och död med en diakon eller en präst. Eller vara helt under isen för att kontakta självmordsupplysningen eller andra hjälplinjer. Även arbetsplatser och företagshälsovården kan vara en bra resurs. Korttidsbehandlingar som ASSIP (Attempted Suicide Short Intervention Program, red.anm.) har också visat sig vara effektiva.